Då var filmfestivalen slut för det här året. Vad kan man dra för slutsatser efter årets festival?

Jag tippade rätt vinnarfilm! Första gången jag lyckats med det konststycket.

Årets hedergäster: Susan Sarandon? Lite trist val. Luc Besson? Mannen bakom Minimojerna… Inget retrospektiv? Hade ju isåfall köpt biljett till både Subway och The Fifth Element. Möjligen något bitter då ingenting kan överträffa när David Lynch var hedersgäst 2003.

Årets bästa undertexter: Dubbeltextning på Limits Of Control. Finsk och svensk text samtidigt. Lär dig finska med filmfestivalen!

Årets skandal: 10 kronor för att boka om en film!

Mest sur för att jag missade: Vampyrfilmen Thirst av Chan-Wook Park och delfinterrordokumentären The Cove.

Cinematografisk komfort: Lyckades kapa mina favoritplatser på alla visningar undantaget en. Favoritplatserna är: Bredvid pelaren på Saga 1, lyxraden med extra benutrymme på Grand 1, högra balkongen på Skandia och platsen längst ut till höger utan fåtölj framför på Sture. Temat är framförallt benutrymme och plats att lägga jacka, halsduk och väska bredvid dig.

Saknar Skandia: Såg bara en enda film på Skandia i år! Vad har hänt? Förr lade jag ju schemat främst efter vilka filmer som gick på Skandia och levde mer eller mindre i Gunnar Asplunds filmpalats under hela festivalen.

Tack för en fin festival. Bara ett år kvar tills nästa gång!

Klicka på taggen #Stockholm International Film Festival för att se alla inlägg om filmfestivalen i kronologisk ordning.

Posted by c-diddy
4 years ago on 12/01/09 at 05:33am

Festivalens sista film blev Bunny And The Bull av Paul King.

King är tydligen en av männen bakom humorserien The Mighty Boosh. En serie jag aldrig har sett, men som jag däremot blir lite nyfiken på efter att ha sett den här filmen.

Filmen handlar om en kille som inte kan lämna sin lägenhet och som återupplever en road-trip han haft tillsammans med sin bästa kompis i sitt huvud. Alla flash-backs till resan tar formen av drömsekvenser eller minnen där all bakgrund och rekvisita är uppbyggd av saker från hans lägenhet.

När de två vännerna sitter vid en brasa gjord av fladdrande tidningspapper under en bro gjord av Papier-Maché tillsammans med en enorm rysk uteliggare går tankarna inte helt osökt till Michel Gondrys Science Of Sleep.

Filmen är centrerad kring lägenhet och uppdelad i ett antal surrealistiska drömsekvenser där de två vännerna hamnar i olika äventyr runtom i Europa och innehåller en stor dos ganska bisarr humor. Filmen döljer ändå ett underliggande allvar som blir extra tydligt mot slutet.

Jag gillade filmen. Dock bleknade den lite i jämförelse med lysande Up In The Air som jag såg bara någon timme tidigare.

Bunny And The Bull fick avsluta festivalen för mig, då jag efter 12 dagars festival inte orkade släpa mig själv ut till Hornstull och Bio Rio för att se 2 1/2 timmar långa Mr. Nobody. Jag lade mina biljetter i foajén på Grand väl synliga vid dörren. Hoppas någon lycklig snodde biljetterna och fick en bra bioupplevelse! Det bjuder jag på.

Posted by c-diddy
4 years ago on 11/30/09 at 10:08am

Söndagens första film var Jason Reitmans (Juno, Thank You For Smoking) senaste film Up In The Air. Detta var inte bara festivalens bästa film men möjligen också den bästa filmen jag sett i år.

Jag har varit ett fan av Reitman sedan hans tidigare filmer Thank You For Smoking och Juno. Med Up In The Air gör han sin allra bästa film hittills.

George Clooney spelar Ryan Bingham, en ständigt kringresande konsult som hjälper företag att sparka sina anställda. Hans hem är flygplanen, flygplatserna och hotellen som han spenderar 322 dagar av året på. Hans lägenhet är i stort sett tom och inredd som ett identitetslöst hotellrum. Han motiverar sin situation med en filosofi om den ensamme starke mannen. Hans mål i livet är att bli den sjunde person som har rest 10 miljoner mil med American Airlines och få det eftertraktade super-platinumkortet, och sitt namn på ett plan. (Filmens första halvtimme är ren och skär flygplatsporr.)

När firmans nyanställda unga tjej vill ändra på hans vardag och byta ut honom mot ett videokonferenssystem hotas Binghams hela livsstil. Han tar henne under sina vingar (ha ha!) för att visa hur det egentligen går till. Något som kanske inte går helst som han tänkt sig.

En stor del av filmen visar när vanliga människor får sparken av Clooneys karaktär. Dessa scener är (med två undantag) filmade med riktiga människor som fått sparken i verkligheten, hellre än skådespelare. Detta bidrar med en brutal uppriktighet och en smärta som blir väldigt påtaglig för mig som åskådare.

Filmen är snygg, musiken är bra, och mansuet är lysande. Mitt enda egentliga klagomål är att lysande J.K. Simmons och Zack Galifianakis inte är med mer. Även om de korta scener som dem är med i är fantastiska.

Och George Clooney… Vem kan inte älska den mannen? Jag har jordens största man-crush på Clooney. Jag kan kolla på hans stiliga ansikte och lyssna till hans röst i flera timmar. Och Clooney gör verkligen den här filmen. Han är den perfekta huvudrollen, en stilig playboy, en klassisk Hollywood-stjärna. Han var bra i Fantastic Mr. Fox men bäst i den här.

Du är förlåten för Batman & Robin, George. Du är förlåten…

Posted by c-diddy
4 years ago on 11/30/09 at 09:33am

Fredagens enda festivalfilm blev den norska skräckfilmen Detour (Snarveien).

Har sett det som något av en plikt att kika på i alla fall en film från grannlandet i väster på festivalen. Norge har dessutom avnjutit en veritabel skräckfilmsvåg de senaste åren med allt från standard-slashers som Fritt Vilt 1/2 och 22, via psyko-thrillers som Naboer till ren splatter-komedi med Død Snø tidigare i år.

Vidare finns också ett tema med vildmarks-skräck med filmerna Villmark, Rovdyr och Skjult. Har inte sett just dessa filmer än men vad jag kan utläsa av deras trailers så verkar de norska urskogarna passa utmärkt för att mörda folk på alla möjliga fasansfulla sätt.

Detour blandar lite från slasher- och vildmarksfilmerna ovan och försöker snarare vara en norsk variant på filmen Them (Ils). Man har till och med snott en scen med en kvinna i en bil, och en baklucka som sakta öppnas, rakt av från den franska förlagan.

Annars misslyckas filmen totalt. Filmens huvudroller, ett par, åker på s.k. “harry-tur” till Sverige för att köpa billig sprit. På vägen hem hamnar man på en snirklig sidoväg, för att undvika tullen, där bilen plötsligt får punktering mitt ute i skogen. Ganska så snabbt uppdagas det att det finns obehagliga svenska rednecks i skogen som filmar dem i smyg för deras hemliga snuff-sida på nätet…

En dryg timme senare (filmen är gudskelov bara 77 min lång) har man genomlidit något av det sämsta skådespeleriet och dialog som någonsin framförts av svenska “skådisar”, ett manus som innehåller så många logiska luckor att man får svindel samt på sin höjd tre tillfällen där man som publik hoppar till på grund av högljudda ljudeffekter. That’s it.

Nä, skippa den här och vänta på nästa Død Snø istället.

Posted by c-diddy
4 years ago on 11/30/09 at 08:51am

The Road av John Hillcoat är filmatiseringen av Cormac McCarthys roman med samma namn om en man och hans son som kämpar för att överleva i en post-apokalyptisk värld.

Låt mig börja med att säga att jag läst boken och älskade den. Jag är dessutom oerhört svag för post-apokalyptiska berättelser. Att jag gillade filmen är väl därför inte särskilt överraskande.

Filmen följer boken troget och flera av scenerna såg ut exakt som jag såg dem framför mig när jag läste boken. Vissa partier har blivit lite utökade. Det är betydligt fler flashbacks till tiden innan mannen och hans son gav sig ut på vägen, med scener där Charlize Theron spelar mamman.

Filmens trailer verkar försöka framställa filmen som en sorts 2000-talets Mad Max, men så är inte fallet. De första 20 sekunderna av trailern skulle lika gärna kunna vara en trailer för 2012. I trailern har man till och med klippt in scener från andra filmer (!) för få den att verka mer spännande. Kolla speciellt efter ett exploderande hus i slutet.

Frågan är vad filmbolaget tjänar på den missledande marknadsföringen. Filmen är i själva verket en ganska långsam historia (för att vara Hollywood) utan överdådiga specialeffekter och explosioner.

I huvudsak är detta en historia om faderskap. Och det är också i samspelet mellan fadern (Viggo Mortensen) och sonen (Kodie Smit-McPhee) som filmen har sina allra bästa stunder. Det får mig nästan att längta lite till apokalypsen så att jag också får bonda lite med min eventuella framtida son.

När filmen är slut känner man sig hungrig, trött och smutsig. (Scenografin är fenomenal! Aldrig sett smuts som ser så äkta ut.)

Vet inte riktigt varför jag älskar berättelser om jordens undergång. Men jag vet varför jag älskade den här filmen. Nu ser fram emot Book of Eli med Denzel Washington härnäst nästa år. Den verkar dock vara lite mer åt Mad Max-hållet…

Posted by c-diddy
4 years ago on 11/27/09 at 06:53am

Reklam för Anaconda Malt Liqour från Black Dynamite.

Posted by c-diddy
4 years ago on 11/26/09 at 08:48am

Black Dynamite av Scott Sanders är en ren hyllning till blaxplotation-filmen. Huvudrollen innehas av Michael Jai White, bortklippt ur Kill Bill 2 samt den förste afro-amerikanen som någonsin spelat en superhjälte på film; Spawn.

Black Dynamite är namnet på huvudrollskaraktären, den före detta CIA-agenten och kampsportsexperten, som med hjälp av nunchakus, en Magnum 44:a och sina awesome kung-fu skills ger sig ut för att hämnas på männen som mördade hans bror.

Filmen är som sagt en kärleksfull hyllning till 70-talets Blaxploitation-filmer och sprängfylld med referenser till gamla kända (och okända) klassiker inom genren. Innan jag såg filmen var jag orolig för att filmen skulle vara en larvig 70-tals pastisch i stil med Undercover Brother eller Pootie Tang men blev mycket positivt överraskad.

Kärleksförklaringen till blaxplotaion-filmen stannar inte bara vid kläderna och skämten. Man har filmat filmen med gammal kodakfilm, hellre än efterbehandla filmen, så att den ser gammal ut. Regissören har även valt att infoga flera klaff-fel och misslyckade tagningar som bara förstärker känslan att man ser en gammal B-Blaxplo-rulle. Musiken är ett kapitel för sig med underbara snuttar från gamla filmer samt nyskriven musik. Filmen har för övrigt några av de bästa kung-fu ljudeffekter jag någonsin hört på film.

Storyn är väl inte så mycket att orda om. Det är inte därför man ser den här sortens film. Filmen spårar ur totalt minst fem gånger under filmens 90 minuter. Man ser den här filmen för att se Michael Jai White spöa skurkar och droppa one-liners.

Michael Jai White har även varit med och skrivit detta gonzo-manus såväl som producerat filmen. Vem visste att den sjufaldige kampsportsmästaren även var ett komiskt geni? Nästa Leslie Nielsen rentav?

Trailer (NSFW: Innehåller lite naket samt mycket Black Dynamite.)

Posted by c-diddy
4 years ago on 11/26/09 at 08:21am

Dogtooth av Yorgos Lanthimos vann Prix Un Certain Regard på filmfestivalen i Cannes det här året och är med och tävlar i årets Stockholm filmfestival.

Filmen är i princip Fritzl - The Movie. Den handlar om en djupt störd familjefar som låser in sina barn och klipper alla band till världen utanför och verkligheten. Man får aldrig någon riktig förklaring till varför, annat än att pappan vill skydda sin familj från omvärlden till varje pris.

Man skulle kunna tro, med tanke på upplägget, att detta är en sorts thriller/mörkt drama. Men det är snarare en mycket mycket svart komedi.

Filmen rymmer faktiskt en del humor. Pappans lögner om varför man inte kan/får lämna huset låter som desperata lögner i våra öron men som absoluta sanningar i barnens öron. När en katt kommer in på trädgården blir barnen skräckslagna då pappan berättat att katter är människans farligaste fiende och att det var en katt som dödade och åt deras förlorade bror.

De två döttrarna har utvecklat ett helt eget språk och manér. På dagarna leker de mest barnsliga lekar i trädgården eller i poolen. Dialogen är stundtals ganska rolig, speciellt efter att den ena dottern hittat några videoband med Rocky och återberättar hela storyn för sina storögda syskon.

Filmen har dock absolut sina mörka stunder och innehåller på sina ställen ganska grafiskt våld och allmänt plågsamma scener då man som publik tvingas att inse allvaret i barnens situation.

Filmen kan nog vara provocerande för många men är enligt mig ett mycket intressant inlägg i debatten om hur vårt samhälle kan odla galningar som Fritzl. Skyddar pappan verkligen barnen? Är omvärlden så hemsk? Gör han det av omtanke och kärlek eller på grund av ett kontrollbehov och makten det ger honom? Frågor som filmen inte direkt svarar på men som snurrar i publikens huvud efter filmen.

Filmer som uppmanar till eftertanke är alltid uppskattat och jag undrar om inte Dogtooth ligger ganska bra till för en bronshäst i år. Juryn brukar gilla lite skruvade filmer med lite naket och lite blod.

Posted by c-diddy
4 years ago on 11/26/09 at 05:01am

The Girlfriend Experience av Steven Soderbergh

Soderberghs nyaste film hamnar i kategorin av hans mer experimentella filmer. Han verkar ha en varannan-film-princip där han får göra en “arty” film per Oceans 11/12/13-blockbuster.

Förhandssnacket om The Girlfriend Experience har mest handlat om att huvudrollen innehas av porrskådisen Sasha Grey i rollen som eskortflickan Chelsea.

Med tanke på hennes “skådespelarbakgrund” och filmens ämne så är det förvånansvärt lite sex i filmen. Visst man skymtar ett bröst eller två, något annat vore ju tjänstefel av Soderbergh, men filmen är ingalunda någon sexplotation-rulle.

Soderbergh försöker istället berätta en seriös historia om prostitution mot bakgrunden av det förra presidentvalet i USA och finanskrisen. Frågan är om han lyckas särskilt bra… Filmen använder en sorts flugan-på-väggen estetik med svajig kamera och långa tagningar samt en icke-kronologisk struktur. Tre grepp som gör att publiken hela tiden måste vara intresserad och fokuserad för att hänga med och inte somna.

Synd då att varken historien som berättas eller skådespelarinsatserna är så pass intressanta att man alls bryr sig om att hänga med. Sasha Greys skådespeleri är helt platt och hon har samma döda blick och noll inlevelse i hela filmen. Hon ler i en enda scen. Som ni förstår så är hon ju som klippt och skuren för att spela Vulcan i Hustlers parodi på Star Trek: This Ain’t Star Trek XXX, som med en hårsmån är lite lite bättre än The Girlfriend Experience…

Posted by c-diddy
4 years ago on 11/26/09 at 04:31am

Metropia är första filmen från långfilmsdebuterande Tarik Saleh.

Låt mig först säga att den här filmen är animerad. Animerad på ett ganska annorlunda sätt som du nog aldrig har sett förut.

Regissören Tarik Saleh och filmens Art Director Martin Hultman ska ha en otrolig credd för att verkligen skapat en värld och ett visuellt uttryck som är ganska unikt. Man har använt en sorts foto-collageteknik som påminner om Terry Gilliam med inslag av Roy Andersson. Byggnader och omgivningar är perfekt iscensatta med rost, spindelväv och smuts. Den dystopiska Orwell-stämningen finns verkligen i där i bildspråket. Trots de tydliga influenserna ett ganska originellt visuellt uttryck.

Storyn då? Nej, den är inte särskilt originell alls. Snarare otroligt förutsägbar och stundtals väldigt väldigt tråkig. Dialogen är sömnig och konversationerna karaktärerna emellan är helt platta och utan udd. Röstskådespelarna kan knappast varit i samma rum då all dialog låter som om karaktärerna pratar förbi varandra istället för med varandra…

Kvällens stora behållning blev istället förfilmen Logorama av fransmännen H5. En kortfilm som utspelar sig i en värld där allt, människor, djur, byggnader, bilar etc. är uppbyggt av diverse logotyper. Otroligt imponerande och rolig samtidigt som den nog säger en hel del om vårt samhälle när man sitter och ler igenkännande när man hittar en logotyp man har något sorts förhållande till…

(Se en kort preview här under.)

Posted by c-diddy
4 years ago on 11/24/09 at 04:46am

Extract är den nya filmen från Mike Judge, skaparen av Beavis & Butthead.

Han har även regisserat en av mina absoluta favoritfilmer, Office Space. En film jag kan se om tusen gånger.

Judge gjorde dock, enligt mig, ett rejält magplask med sin senaste film, Idiocracy, en film om en idiot som hamnar 500 år i framtiden och märker att hela världen i framtiden är full av puckon och idioter. (Dvs. storyn från första avsnittet av Futurama…)

Extract följer dock mallen från Office Space nästan punkt för punkt. Filmen utspelar sig i en liknande småstad/freeway-society. Jason Bateman är den frustrerade huvudrollen som gör ett märkligt beslut under påverkan av droger. (Ron Livingston gör ett märkligt beslut under påverkan av hypnos!) Bateman har en tjej ser lite ut som Jennifer Aniston. (Livingston är kär i Jennifer Aniston i Office Space!) Bateman har en påfrestande granne som aldrig slutar prata. (Livingston har en påfrestande chef med samma manér!) Bateman har en pundig polare, spelad av Ben Affleck som ger honom dåliga råd. (Livingston bor granne med en pundig polare, spelad av Diedrich Bader!)

Nästan allt i receptet är alltså direkt utbytbart mot en liknande ingrediens i Office Space. Och vad gör det? Jag tycker det smakar precis lika gott som första gången jag såg Office Space.

Posted by c-diddy
4 years ago on 11/24/09 at 04:20am

Min förhandstippade favorit den här festivalen var The Limits Of Control av Jim Jarmusch.

Oj vad fel jag hade…

Detta är alltså en film av en favoritregissör (Jarmusch) med superbt foto (Christopher Doyle) och grymma skådisar (Bill Murray, John Hurt, Gael García Bernal, Tilda Swinton) som i slutändan ändå misslyckas helt att intressera mig.

Historien kretsar kring den hemliga agenten/lönnmördaren spelad av Isaach de Bankolé. En man-on-a-mission någonstans i Spanien. På sin färd möter ett antal personer som bara pratar i gåtor. Och han dricker espresso.

I slutet träffar han Bill Murray (som ser ut som Carl Bildt i blond peruk) och stryper honom.

Att påstå att man blev besviken är en grov underdrift. Men… fint foto, som sagt.

Posted by c-diddy
4 years ago on 11/22/09 at 05:11pm

Extrainsatt film på festivalen!

Duncan Jones film Moon ersätter filmen Woman Without Piano på filmfestivalen.

En perfekt film för en söndagsförmiddag. Filmen handlar om astronauten Sam som är ensam på månen under ett tre år långt uppdrag. Hans enda sällskap är en robot med röst av Kevin Spacey. När de tre åren börjar närma sig sitt slut så upptäcker han plötsligt en dag något mycket märkligt…

Det scenografiska arvet från filmer som Blade Runner och Alien är väldigt tydligt. Stilistiskt är den här filmen ett mästerverk. Specialeffekterna ser helt fantastiska ut, trots den limiterade budgeten.

Men det som verkligen bär filmen, är Sam Rockwell i huvudrollen. Han är, mer eller mindre, den enda skådespelaren i bild 99% av filmen. Då krävs det en ganska grym skådespelarinsats för att man som publik inte ska tröttna.

Att jag såg den här filmen på en av Stockholms finaste och mysigaste biografer, Grand på Sveavägen, gjorde knappast filmen sämre. Grand har nämligen en stjärnhimmel av små LED-lampor i taket! Jättemysigt! Och en bra start på en festivalsöndag.

Bonusfakta: Duncan Jones är David Bowies son. Awesome.

Posted by c-diddy
4 years ago on 11/22/09 at 12:21pm

Nästa film blev Fantastic Mr. Fox av Wes Anderson. En dockfilm baserad på Roald Dahls bok med samma namn.

Listan av skådespelare som gör röster till den här filmen är skrämmande bra.

George Clooney spelar huvudrollen som Mr. Fox. Resten av rösterna görs av gamla Wes Anderson-favoriter som: Jason Schwartzman, Owen Wilson, Willem Dafoe och Bill Murray.

Dialogerna är udda och fenomenal som vanligt men Jason Schwartzman är extra fenomenal som sonen Ash.

Det här blev festivalens första fullträff för mig. Wes Andersons estetik lämpar sig otroligt väl för animerat. Färgerna, scenografin och inramningen av scenerna får en att undra om inte Wes Andersons andra filmer egentligen också egentligen passat allra bäst som dockfilmer.

Det “Wes Andersonska” är definitivt där. Mr. Fox är till och med klädd som Anderson själv. Kapitelindelningar med gul text och stora bokstäver är givetvis med. Musiken består som vanligt av lite blandat 60-tal. Den här gången lite Beach Boys, lite Rolling Stones samt även lite nyskrivet av Jarvis Cocker.

Rekommenderas varmt!

Posted by c-diddy
4 years ago on 11/22/09 at 12:09pm

Årets “surprisefilm” på Stockholm Filmfestival var bröderna Coens nya: A Serious Man.

Jag hade väldigt höga förväntningar som dock inte riktigt infriades. Filmen var bra men kändes väldigt intern och innehöll väldigt många judiska referenser som faktiskt gick över huvudet på mig. Det finns en mycket tydlig religiös symbolik i filmen. Men den tar en tid att smälta. Symboliken är många gånger tvetydig och sensmoralen är jag inte helt säker på…

Stundtals var filmen dock hysteriskt rolig, på det där subtila sättet som ju bara Coen-filmer kan vara. Sammantaget en ganska bra film trots allt. Men för mig når den inte riktigt upp till förra årets Burn After Reading.

Posted by c-diddy
4 years ago on 11/20/09 at 03:52am